Jag ska börja be om ursäkt för mina misstag.
För alla fel jag har gjort alla misstag.
Det är något fel på mig men när jag sitter här och skriver så är det mycket svårt att skriva detta.
Livet har aldrig varit lätt för mig. Jag har en mamma och en bror.
 Det är allt jag lever på nu. Mina kompisar säger att dem finns där men när det verkligen gäller så sviker dem.
Jag säger inte att de måste hjälpa mig. Jag kommer alltid att hjälpa dem när dem behöver de. Jag ser ut och tänker fän vad har jag gjort med mitt liv. Ibörjan av livet så var allt perfekt med livet.  Jag hade en mamma en pappa och en bror. vi var alltid ute när vi var små. Min bror och jag bråkar hela tiden men jag vill inte bråka för jag vet en vacker dag så kommer jag förlora dig. men du betyder allt för mig förlåt för alla bråk. Jag vet att alla syskon bråkar men jag tänker inte ge upp. men senare åren så blev att knas med skolan och kompisar. jag hade aldrig riktiga kompisar när jag var liten.  från 1-5 så bråkade jag mest på skolan. Men det kom en ny tjej i klass michaela vi blev bästa vänner och det är vi än idag. fast vi är ändåå inte alltid med varandra men jag kan alltid lita på henne.  men vi senare på vid fyran/ femman så kom det en till tjej Izabelle i hade våra bråk i början mentill slutet så blev vi också bästa vänner.   men först i sexan så började jag vara med kompisar och blabla.
Men vi hade bråk då också jag och bella. Sexan var nog allt perfekt i skolan men inte hemma eller kompisar. Men i sjuan så blev att knas i skolan och hemma.  Pappa och jag bråkade varje dag om små saker som blev stora saker. Izabelle flyttade hon och jag har kontakt idag men vi hade släppt kontakten förut men vi början ta upp den igen. Men´Början av sluten så pratade inte jag och pappa något vi sa inte ens hej till varandra. Jag tänkte shit nu är det över. och jag började även hänga med Danielle  vi har fortfarande kontakten för hon bytte skola.  Sommarlovet 2009 träffade jag även några kompisar här ute där jag bor, och mina föräldrar var med deras. men sanningen är att jag ville aldrig de. för då började mina föräldrar vara dryg mot mig och min bror. Och ingen mådde bra hemma.  och i slutet  av sjuan så  började jag vara istan och fick ännu mer problem. Men sommarlovet 2010 så började det bli bra igen hemma och de. men sen så började dem vara med deras föräldrar igen och nu är dem bara dryga mot mig och min bror.  men jag och min pappa börjar snacka igen det är på väg upp iaf hoppas jag. fast jag ser inte honom som min pappa längre. men jag hoppas att en vacker dag som kommer jag göra de. Men ändå sätter jag mina kompisar problem före mina. men jag vill ha en grund att bygga upp allt igen. Jag sitter och skriver av mig mycket och ritar.  Allt är knas just nu det kan vara därför att jag är dryg och pallar inte bry mig. Men sanningen är att jag bry mig hur mycket som helst. Vissa dagar kan jag känna mig helt ensam och sitter i ett mörk rum.  jag kan springa ut från en lektion och låsa in mig på toan och släcka och hålla i en tändare och sitta där i en timme. Många frågar hur jag mår men jag vill inte berätta för jag ska kunna klara mig upp på egna ben utan någons hjälp. Jag älskar min mamma, min bror &"pappa" Det kanske blev en långt text de här. men det är nog en av min kortaste texter som jag skriver.  Jag kan bara sitta i mitt rum och släcka och tända ljus och tänka. ( Jag måste klara detta) ! Men jag är förvirrad när folk springer runt och mår bra. Jag vill också ha det bra. Jag klarar inte av att skriva mer om detta för jag kommer bara att falla ut i gråt. Jag fryser och skakar igen...   1996 En ängel född....